gbglivet

Tomma lovord och intetsägande påstående har infekterat stadens alla hörn. Det är val 2010. Det går inte att blunda för dem. För blundar du så hörs de ändå på radion och på tvn och på datorn. De säljer sig mer vulgärt än red light district, hårdare än vilket annat H&M, större än vilken annan iPhone.

På söndag är det äntligen över.

Det är något allvarligt fel med den här staden när människor förnedras, gråter och känner kalla kårar längst ryggraden så fort kontrollanter går på. Går på Göteborgs kanske mest kända attraktion, Göteborgs kanske hederligaste kännetecken, Göteborgs kanske finaste kulturarv. Spårvagnen.

- Men sluta lipa för fan, säger han hårt. Han verkar något obekväm eftersom alla ser på.

Mannen med rakat huvud och grova drag skriver en bot till en ung tjej. Hon gråter.
Han blir klar, hon går och sätter sig och håller handen för ögonen och fortsätter att gråta i tysthet. Ingen vågar säga något. De går av.

Jag tycker det lite underligt, samtidigt sorgligt och mycket ledsamt att en sådan mänsklig rättighet till plats måste behöva sälja sig och kämpa i den kommunala striden. De förbereder sig med stora satsningar inför ett inbördeskrig som ej är självvalt.

Min mamma som för 2 månader sedan jobbade inom universitetsvärlden bland akademiker fick avgå och börja jobba praktiskt på primärvården säljer sig lika högt. Hon står där i båset och kämpar för sin sak, säljer deras namn. Stadsdelens Vårdcentral. På ett sätt är jag väldigt stolt över hennes postition och de förtroende som finns för henne men på ett sätt känns det sorgligt att se henne stå där ivrigt berätta om vad de kan erbjuda och bevisa hur mycket kunskap de besitter, som de så gärna ska hävda med alla svar till hands.
Hon är bara en. Alla som står här dag ut och dag in denna veckan står här för kampanjen. Kampanjen om att andras sjukdomar är deras överlevnad.

Det är ganska mulet och solen avlägsen. Gårdagen var fylld med regn. Det är den 9e augusti och semstrarna har tagit slut.

På vagnen sitter en gubbe 60 års åldern framför mig. Inom kort stiger en liknande figur på. De verkar känna varandra. De talar göteborska.

- Hallå Leffe! E du här!
- Jamen, jamen! Man har la ärenden att sköta!
- Ja visst fôr fan, vart e du påveg?
- Tänkte jag skulle raka maj hos frisören där nere vettu
- Ja, tjusig ska man va!
- Ja, visst vettu

Sen blir det tyst en stund. Sen säger den ena

- Det känns som att det är sommarns sista dag idag...

Den andre instämmer, nu ska han av.

- Ha det gött Lasse!
- Detsamma dô!

Mammans nya vita Nike är nästan självlysande. Hon sätter foten på hjulet till den senaste Briovagnen som finns på marknaden, cityvagnen med stötdämpare och 4-wheel drive. Reflexer och fickor för allt från tvättlappar till Sempers burkbarnmat till sporks. Multitasking för den moderna mamman. Bredvid henne står hennes Brothers-man. De är 30+, den coola typen. Kör på vitt guld istället för gamla vanliga hederliga vigsleringar. Pappan skulle kunna vara med en parfymreklam, hon för vilken som helst. Deras kid vill röra på benen. Hon bär ner honom från vagnen. Han staplar fram och tillbaks, runt runt, hit och dit, till och från. Han är glad. Pappan försöker hinna med att sätta foten över varje fimp ungen försöker utforska. Mamman står fortfarande med foten på hjulet och kan gott stå där. Stabilt. Jag sitter vid hållplatsen och noterar ungens sporadiska och impulsiva kropsspråk, han är glad. Sen tittar han på mig, ler, väntar på att jag ska le. Men idag orkar jag inte le tillbaka och jag tycker faktiskt inte denna ungen är särskilt söt. Föräldrarna inväntar en reaktion från mitt håll och för en liten stund står tiden stilla och jag tvingar mina mungipor att deformera sig. Jag "ler". Alla nöjda. Ungen springer vidare, pappan likaså.

Dörrarna öppnas och jag hinner kliva ett trappsteg upp när jag möts av en pust av varm svett, tandställningar, minishorts och färskt pubertala norskar med åkband på vartenda vänsterhand. Hej Gothia Cup. Värst är ljudnivån som låter som 20 sit-com kanaler på högsta nivå, på en och samma gång.

Jag parkerar mig där det finns plats. Mellan ett gäng och en tant som verkar ha kunnat isolera sig från omvärlden. Hennes blick likaså. Jag tittar åt höger och till vänster och känner mig smått klausterfobisk. Utanför är det dessutom mörkt och vagnen är av den äldre sorten. Det är varmt och fuktigt. Och högljutt. Efter att jag något chockartat och förvirrat tittat åt alla håll ett antal gånger märker jag plötsligt att två tjejer, en i tandställning, båda i minishorts, stirra på mig. Det rycker i den enas mungipa men inte tillräckligt för att hon ska se vänlig ut. Den andra glor som om hon ska catfighta över sin partillejohnny med bitchen från paralellklassen. Mascaran är klumpig och ser ut som spindelben runt ögonen på henne. Bådas pannor är svettiga. De stirrar. Inombords tänker jag att de förtjänar varsinn fist nånstans mellan överläppen och näsan. Men istället höjer jag ögonbrynen och ler frågande. Och va fan vill ni då? De släpper järnblickarna och flabbar. Kul med högstadiet. Kul med Gothia! Sen tittar de aldrig tillbaka, det var som glömt och jag står där med mina stackars hörlurar som försöker överrösta invasionen med José Gonzales murriga toner. Bara tre veckor till.

Handskarna är på plats, omsluter finger för finger. I högra bakfickan sticker en penna och skymten av ett block upp och övertill har han en stängd tight jacka. Han ser ut att vara runt fyrtio. Han går med bestämda steg fram och tillbaks. Han vädrar ut armarna och för tillbaka dem in mot mitten som om han förbereder sig inför en boxningsmatch, han vänder på nacken till höger och till vänster för att mjuka upp lederna. Skakar om kroppen och tar ett minihopp. Drar högljutt in luft i näsan och fäster sin blick på mig. Jag stirrar tillbaka. Jag vägrar släppa blicken. Han likså. Det känns som en duell ur en gammal vilda västern film. Tillslut veknar jag och förlorar ögonkontakten men fortsätter titta på honom som om jag istället studerar hela honom och hans sätt. Han släpper blicken från mig och går ytterligare några längder fram och tillbaka. Han och hans pack väntar på samma vagn som jag. Packet består av två som är helt inne i varsinna touch mobiler och ser inte alltför peppade ut och en kvinna som talar i grov göteborska nästan för sig själv. De är samlade runt en bänk med handskar och magväska. Mannen utbyter några ord med sitt pack. Han är peppad. Jag är beredd.

Nu ser vi skymten av vagnen. The Target. Han drar fram klockan och med en lagkaptens röst dränkt i den ocharmiga sortens göteborska pep-talkar han med sitt pack och säger; okej! klockan är 14:48 exakt, nej! 14:53 menar jag. En annan svarar "Ja, det e väl en jävla skillnad!" och så går dom på längst bak. Fortsätter sitt tomma tjöt och sedan slår dom till! "Ja, då var det biljettkontroll, biljettkontroll!!"

En av de intetsägande kommer fram tll mig med sin dosa och jag kan inte hejda mig. Helst hade jag hoppats på att få bli kontrollerad av min motståndare från duellen. "Ni är verkligen inte civila, det vet du va?". Han svarar med ett litet grymt däri jag kan ana en viss snopenhet men inte tillräcklig för att han ska bry sig.

Göteborg är dränkt i regn och tårar. Mina nya tygskor håller för varken eller. Väl inne i vagnen tittar jag ut och ser en man i sin bil häftigt veva ner rutan medan han väntar på trafikljuset. Han drar fram en vindrutetorkare och drar för hand upp och ner med torkaren från där han sitter. Vi får ögonkontakt och jag ler men han kämpar ivrigt vidare tills det blir grönt och ignorerar mitt ansiktuttryck. Han kör vidare och jag säger hej då i huvudet.

Min uppmärksamhet riktas vidare mot mina medpassagerare. En observation har fått mig att tänka på hur folk sitter. Vagnen är inte full, ganska glest med folk som nästan organiserat satt sig med jämna mellanrum. Minst två personer sitter på yttersätena och upptar därmed dubbla platser, psykiskt. Åtminstone är det så det kan tolkas.

Den nya spårvagnsrösten kommer från Partille. Det vet jag. Den är lite sådär nasal och ung. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra hur han meningslöst försöker efterlikna rikssvenskan, med konstpuaser. Vid varje anrop stannar våra samtal upp, vi lyssnar, härmar och sedan skrattar vi. Den e fö jävla go asså!

Om ett rum kunde få ståfräs så skulle det vara nu. Otaligt många Converse står och stampar i takt med den pulserande basen som blir till ens hjärtslag till dom blinkande ljusen i rosa, grön och blå som bildar en rymd man inte kan ställa sig utanför, man är innuti i musiken, man blir musiken. Man penetreras av den tills man inte får plats i sig själv, tills porerna tränger ut svett.

Live är alltid så mycket bättre.

Jag märker att hon blir nervös. Hennes ögon går från person till person till golvet och stannar vid mig. Jag som bekvämt sitter med mina antropologi till sociologikurser om strukturell rasism, främlingskap, den (vad många inte vet) sena uppkomsten av 'nationstaten' och kritiska etnicitetsstudier och sist men inte minst bott och växt upp i ett område där frågan inte varit naturlig att ställa. Där ingen faktiskt bryr sig, där frågan inte är relevant men framförallt där man inte blivit ifrågasatt, ifrågasatt som svensk, klarar nu av att tackla frågan. Hon, som jag inte känner men ändå på långa vägar kan lukta den gastande frustrationen hos, osäkerhet och hennes inre röst som frågar sig 'har jag rätt att stå på mig och säga vad jag vill, eller borde jag svara vad personen vill höra?', hon är inte lika trygg.

- Vad ska jag säga? frågar hon mig. Jag kan inte säga att jag är svensk men jag kan inte heller säga att jag är kurd? Alltså, mina föräldrar är ju kurder... men... Så jag borde väl säga att jag är kurd? frågar hon igen och tittar på mig.

- Säg vad du känner och skit i vad du tror du ska svara, försöker jag säga på ett peppande sätt.

- Jaa... men alltså, det är svårt för jag är liksom båda men egentligen, jag är ju född och så här... så... jo, men originally är jag väl kurd, säger hon tillsist något osäkert. Hon tittar ner i golvet. Äh! Egentligen bryr jag mig inte om nationaliteter! lägger hon till, slutligen.

Personen som ställt frågan ser ganska nöjd ut. Lätt att placera, inga konstigheter. Sen lyfter hon som nyss svarat blicken snabbt från golvet och tittar på mig.

- Men förresten, var kommer du ifrån?

Det klirrar och det klarrar runt om i Göteborg. Gårdagens derby följs av valborg som följs av arbetardagen. Helgen är späckad. Vad händer ikväll? är kanske den mest ställda fråga.

Igår kunde vi se upprymda gubbar, snubbar, pappor med söner, bröder, pojkvänner och en och annan flickvän omsvepta i blåvita halsdukar. Klockan fyra vandrade en ensam Gaisare vid nordstan.

Om inget annat är körsbärsträdet vid stampen i full blom. Årligen efterlängtad. De rosa blommorna lockar till sig förförda blickar och alleman blir fotointresserade. Vilket fantastiskt fenomen.

I förenklingen blir man tvungen till att göra en miniatyr av verkligeheten, modeller kommer inte i 1:1 skala.

---

Då blev man av med den till sist, vilken tråkig moralist!

Allting som var dådigt och stort, sade han sig själv hade gjort.

Jag är varm av att ha gått i den lummiga stigen i över en timme. Men det är vår, alltså är solen inte alltför stark. Jag är inte sist men långt ifrån först. Vi är många som går denna tipspromenaden i Skatås. Hela skolan tror jag, årskurs 1-5. Mot slutet går jag själv, det finns inga frågor kvar och nu gäller det bara att gå en väldigt lång bit. Ååå va trött jag börjar bli i benen! Jag kommer fram till den stora stigens utmynning där en stor rastplats väntar, jag skymtar rök från korvarna som grillas. Alla ska få korv med bröd och ketchup och senap, men jag gillar inte senap så jag tar bara ketchup. Det är gott! Jag äter två stycken. Vi får alla varsinn festis också, päron och apelsin smak finns det, jag väljer päron. Jag sätter mig på en gräsplätt belägrat i en backe sådär. Det är jättemånga barn överallt. Korven smakar gott och jag blir mätt, nu är det dags att gå hemåt ropar fröknarna.

Vagnen är försenad, så jag och några andra går till nästa hållplats där flera linjer åker. I väntan åker tre postscootrar förbi efter varandra, på rad.

Alright team! Let's go! Let's go! Let's gooo! Mission on agenda!

Det ser roligt ut. Vagnen kommer och för första gången på länge nynnar jag högt på det som strömmas ur mina hörlurar. Åker förbi Olskrokstorget. Där står gubbarna troget med sina burkar. De gestikulerar och trampar vingligt. Vi åker vidare. Vid Ullevi går en man med krokig rygg på. Han håller i en smutsig pappburk och har en kartongskylt runt halsen. Han behöver pengar.

As he walks by, a lady passenger grabs her bag closer to her. What is she really afraid of?

Nu är vi framme vid Brunnsparken. Utanför Pressbyrån står ett killgäng på femton år med kepsar som står och röker munbloss. Det är tisdag och kanske fem grader. Göteborg är allt det inte vill vara.

Hon stirrar blint på skärmen. Lägger till en punkt. Väntar lite. Tittar ut genom fönstret och tänker medan tänderna greppar underläppen. Så tar hon sats och trycker på skärmens bokstäver till hon stavat klart det på displayen. Kram.






Väntar lite till. Tittar på skärmen. Sänd.

Hon har precis ätit upp sin kanelbulle utan att spilla ett enda pärlsocker. Hennes converse är rosamönstrade och hennes jeans har tuffa nitar. Hennes hörlurar läcker popmusik från Katie Perry. Hon plockar fram en rektangulär dosa som får mig att tro att det är gameboy. Men jag misstog mig. Det är en iPhone. Hon spelar något spel jag inte känner till. Byter låt, spelar vidare. Hon lutar dosan till höger och sedan till vänster, det hjälper henne i spelet. Så fortsätter hon under vår tur tillsammans. Jag sneglar på henne så ofta jag kan utan att hon ska märka. Hon är milleniumbarnet. Hon som var väl bekant med datorn redan vid dagis. Hon som kunde ladda mobilen med pengar i tvåan. Hon som känner till Converse i femman. Stadsbebisen.

En onsdagkväll på spårvagnen. Två vänner tittar i en bok med bilder på gatufolks outfittar.

-Fan vilka coola människor det finns asså!
-Han (fotografen för boken) kan inte ha varit i Göteborg iallafall...

En stressig morgon för att hinna med vagnen. Genom husen rusar jag koncentrerat och  omsorgsfullt för att inte halka. Från andra sidan gatan hör jag ett bestämt men inbjudande "Heej!". Reagerar utan att förstå att det är mig rösten tilltalar. En glad unge på tre år i mörkblå overall står och viftar med sin tumvante. Jag svarar och rusar vidare.

En fredagkväll runt 21. Jag tappar mitt pannband, en femtonårig kille låter mig mig få veta. Jag önskar honom en fortsatt trevlig kväll, han säger generat "Ha det gött". Hade jag varit fjorton hade jag varit kär.

Ja asså, lite komiskt är det ju att en annan människa, en främling, vet så mycket om en egentligen. Din brevbärare vet allt ifrån var du handlar dina kläder till om du slarvar med fakturor, till vilken mobiloperatör du ringer med till vilka organisatoner du är med i, till vilken skola du tillhör.

Han vet till och med om du har bytt efternamn!

Han vet till och med vad för musiksmak du har och hur du sjunger om han råkar kasta in breven i rätt tid!

Det är väl ändå tur att han inte kan identifiera en. Mötet hade ju varit något av det mer pinsamma slaget. Och så kom den där dagen häromdan. Jag var påväg ut, hans hand in i mitt brevinkast (!). Vi möttes utanför min dörr.

- Hej! (hehe)
- Aa, hej!
- Hehe, jag kan ju ta breven här, hehe
- Aa, tack hej!

Jag tog emot breven. Han sprang vidare till nästa port. Fan! tänkte jag och rodnade.

Jag har en osynlig träff varje dag runt tolv. Varje dag kommer han förbi, han är så pålitlig. Han känner till alla mina intressen och vet vilka mina skyldigheter är. Mitt namn finns i hans huvud varje dag. Ja, han är min.

Vid varje möte kommer han andfådd, han har sprungit. Han vill inte förlora en enda minut. Min man.

Ibland är jag inte hemma men det gör ingenting, för då kommer han imorgon med.

I vinterns sklaskiga isande kyla, på sommarens soligaste dagar, gör han sig besväret att besöka mig.

Han är min brevbärare.

Gatorna är vita, gråa, bruna, beroende på mängden avgaser som integreras med snön.
Kylan är konstant och inte överraskande längre. Överallt kan man se hur tanterna grävt allra längst in i sina garderober och skakat av dammet från pälskapporna. Andra klär sig med kanadagäss. Övriga med ull och dun. Gässen och minkarna och fåren korsar varandra under den gråvita himlen i staden och ibland träffar man på någon bekant. Ibland håller man upp spårvagnsdörren för en mink och ibland för sin egen dunkompis!

När man inte vet namnet orten man ska till, utan bara namnet på ön, då vet man att man är på charter.

När 300 svenskar skrattar åt Sommaren med Göran på ett fullpackat plan mitt i vintern, då vet man att man är på charter.

När 300 personer år 2010 applåderar för att piloterna har lycktas landa planet, då vet man att man är på charter.

När baren på hotellet spelar Leende guldbruna ögon och Jag hade en gång en båt då vet man att man är på charter.

När man inte kan använda svenskan som ett hemligt språk för att kommentera folk, då vet man att man är på charter.

När affärerna utomlands säljer Expressen, då vet man att man är på charter.

Det sägs att man kan känna lukten av rädsla. Är det svett ni menar då?

Jäktar på stan de sista dagarna, dagarna innan dopparedagen. Jesus födelse, tomtens återkomst, de snälla barnens dag, familjernas familjedag, affärernas älskligsdag. Julafton.

Träffar på minst tre personer om dagen vid varje nordstanbesök. Snabba hej, sen vidare till nästa affär. Julen är ju rolig! Ledighet! Mysighet! En tid att samla energi, eller hur?

Bara en sista fråga, vem är det vi firar; Jesus? nej! Tomten? nej men han finns ju inte! Amerikans kulturtradition? nej för fan, tomtar fanns faktiskt i Sveriges skogar redan för längesen! Äsch, julen är en tid man inte ska tänka, bara vara i matkoma liksom. Och äta kött framförallt! God Jul!

plopp! plopp! plopp! säger de och går på medan de intågar bussen som små svampar. Tre fröknar är med och försöker vingligt rycka en unge hit och en unge dit. De försöker hitta platser åt som många som det går. Vi som redan satt på bussen innan de svärmade oss börjar få ryckningar i mungiporna. Trötta i galon faller de ner i varsitt säte med gummistövlarna dinglandes. En kvinna makar lite extra på sig och ser till att två får plats bredvid henne. Fröknarna ser lättade ut.

Jag stirrar blint på mobilen, jag har ingenting att trycka på, mitt enda syfte är att se sysselsatt ut. Jag står knäpptstilla utan att röra mig det minsta, jag stirrar bara dumt på mobilen. Inget annat. Jag kommer inte ens på något att gå in på. Vad ska jag göra! Har ju knappt batteri nog till att trycka på apparaten?

En annan lägger sig på marken dödsstilla medan fienden luktar på, vad man vill få den att tro, aset.

Överlevnadstaktiker bägge två.

 

bild av Magnus Bard